Piecez

Hej hej!
Sophie heter jag och har nyligen överlevt min 30 årsdag, faktiskt helt friktionsfritt.



Inväntar nu nästa stora utmaning, nämligen att bli mamma för tredje gången. Det är nio år sedan sist så det är som att börja om helt från början. Att vara 30 och vänta barn är helt klart inte det samma som att vara 19 resp. 20 och göra det samma. Kroppen har förändrats och värderingar och funderingar duggar tätt.

Fundera är nämligen något jag är väldigt bra på och älta och analysera i det oändliga...

Jag lever tillsammans med min sambo C och våra killar O (10,5år) & W (snart 9) i en tegelvilla med skogen som närmsta granne i norra Småland.
För tillfället är jag sjukskriven pga svår foglossning men annars jobbar jag på det lokala äldreboendet (som så många andra i byn) trivs bra där eftersom jag trivs bra med gamla människor men planen är att söka något annat efter kommande mammaledighet. Vad återstår att se.

Jag har ett lugnt yttre men en orolig själ som får mig att bryta upp gång på gång, som får mig att vela och tveka och aldrig känna mig säker på något alls. Sambon och barnen är min trygga punkt i tillvaron och det som håller mig på marken. Efter att ha provat vingarna på egen hand ett år (04-05), och insett att jag klarar det bra men att det inte är roligt att ständigt känna sig halv och vara något på halvtid, så är vi tillbaka på banan stabilare än någonsin. Min familj är mitt allt och det jag är mest stolt över att ha åstadkommit i mitt liv!

Jag har ett par åkommor som påverkar mitt dagliga liv mer eller mindre mycket:

När jag var 12 så utvecklade jag familjär tremor (vilket även min mamma och min biologiske morfar lider av) detta visar sig genom att jag har skakningar i hela kroppen men främst i händerna (jag sover alltid med tungan mellan tänderna eftersom de skallrar annars). Det finns ingen lindring eller bot för detta för mig. Än så länge! Men försök (med gott resultat) pågår med elektroder i hjärnan o.s.v. detta känns långt borta för mig dock...

Det andra är att jag plötsligt för snart 3 år sedan fick hypotyroidos = underfunktion av sköldkörteln. Innan jag fick min diagnos så trodde jag på fullaste allvar att jag var på väg att gå under. Jag sov konstant och varje andetag var en plåga att genomföra, jag var deprimerad och fullständigt likgiltig. Som tur var fick jag hjälp när jag väl kom iväg till vårdcentralen, hjälp i form av en liten tablett med namnet Levaxin som kommer vara min livskamrat till den dag jag kolar.

Nej, nu får det vara bra för idag! Rörigt och hoppigt blev det men det blir väl bättre framöver förhoppningsvis.