Piecez

Jag tackar ödmjukast för ert utskick med en portion gröt och ett häfte med en lektion i hur jag ska utfodra mitt barn. Det kom alldeles lagom lägligt och väl till pass idag, som sittunderlägg för min rumpa i det något fuktiga gräset medan jag ammade min 6månaders bebis. Jodå, jag lovar. Hon ska å det snaraste få börja äta mat precis som ni skrev att hon behöver men nej, det kommer inte att bli puréer eller halvfabrikat det kommer hör och häpna inte vara ni, kära Nestlé, som ska föda mitt barn. Nej, det ska minsann vi göra med mat lagad från grunden med kärlek i varje tugga för ja, mitt barn kan tugga. Detta trots att hon ammats fullt till nu.
Kära Nestlé, mitt barn har och kommer även högst troligt inte heller att någonsin smaka er välling, trots att både jag och hennes far drack den som barn. Då, när ni kallade er Findus.


...

Ojoj, nu var det längesen jag skrev något här. Jag trodde nog, när jag fick veta att vi väntade barn, att jag skulle börja skriva mer här. Men det har väl snarare blivit tvärt om. Jag känner att jag inte har haft så mycket att skriva om, för hur upplyftande är det egentligen att i inlägg efter inlägg läsa om hur dåligt någon mår eller hur ont en gravid kvinnas kropp kan göra? För det är så det senaste halvåret varit, först ett illamående bortom denna värld och när det började ge sig runt vecka 15 så hade struman spårat ur fullständigt och sen klappade mina höfter och mitt bäcken ihop fullständigt. Så nej, det hade inte varit så roligt vare sig för er eller mig.

Det är inte bättre nu men äntligen ser jag ljuset i tunneln för om max 10 veckor håller jag förhoppningsvis vår lilla bebis i famnen. Som jag längtat och längtar. Trodde inte att jag skulle skaffa fler barn trots att hela kroppen värkt av längtan så länge. Det är lätt att känna att tillvaron är så praktisk när barnen blir äldre och det är lätt att känna en oro för hur tillvaron ska rubbas av det nya lilla livet. Man har det bekvämt och bra men vet inget om framtiden mer än att det känns jobbigt att tänka på blöjbyten eventuella vaknätter o.s.v. När steget är taget inser jag naturligtvis att det är värt det

Det finns inget som slår känslan av att hålla sitt eget nyfödda barn i famnen för första gången och det gör ont i mig när jag ser sorgen i ögonen och hör smärtan i rösten hos mina vänner som kämpar för att få uppleva detta. Jag känner mig lyckligt lottad som har en kropp som trots att den protesterar ändå fungerar som den ska.

Återkommer säkert framöver för som sagt nu närmar det sig. Tänk, 10 veckor! 10! Och det är som längst det...