Piecez

Ojoj det där är svårt. Så länge jag kan minnas har jag haft magen bubblande av förälskelse. Jag förälskar mig i allt; personer, platser, saker... rubbet. Men förälskelse är så flyktigt och går över så fort, lika plötsligt som den dök upp kan den vara försvunnen så därför måste jag säga att min första kärlek inte var den första pojkvännen, inte andra eller tredje heller. Om man bortser från alla älskade djur från min uppväxt så är min första riktiga kärlek faktiskt sambon. Han är det som varit bestående i mitt liv sedan den dagen jag träffade honom när jag var drygt 16år.

Han är som han är och ibland retar det gallfeber på mig att han är så annorlunda mot mig själv men samtidigt vill jag inte ha en kopia av mig, det ger mig ingen utmaning utan stärker bara mitt ego.
Jag vet ingen mer pålitlig och lojal person än han, det har väl aldrig slagit några gnistor om oss men när hela min värld stormar (och det gör den ofta) så är han marken under mina fötter, han lyfter upp mig utan att själv vara så medveten om det. På något sätt trots att han blir tokig på att jag är så slarvig och otålig så har han valt mig, gång på gång väljer han mig på samma sätt som jag valt honom. Vi har vuxit ihop och tanken på det, som fick mig att bryta upp och lämna honom för några år sen, den tanken är det som idag ger mig trygghet längst in i hjärtat, längst in i själen. Ingen känner mig som han, ingen utmanar mig som han. Han är kärlek!