Piecez

På senare år har jag mer och mer börjat uppskatta tystnaden... Börjar jag bli gammal?

När jag väl lyssnar blir det mest radio; allt från P1 till Rix, helt beroende av sinnesstämning: Om jag känner för en utmaning lyssnar jag på P1, det ger mig extremt mycket tillbaka, om jag däremot är trött och okoncentrerad blir det Rix eller något liknande. Då behöver jag inte tänka å mycket och min hjärna får lite vila.

Jag försöker med jämna mellanrum lära mig lyssna på ljudböcker men jag blir oftast bara irriterad över att jag måste vara på helspänn för att inte missa något och för att jag inte bara kan bläddra tillbaka en sida eller två om och när jag känner att jag behöver. Jag planerar dock att ge det ett seriöst försök framöver. Jag ser nämligen framför mig att det kan vara bekvämt och bra med en bok i lurarna på kommande bebispromenader.

När det gäller musik så är jag lite av en allätare, egentligen avskyr jag det ordet för det låter som man tuggar i sig allt utan att tänka vidare. Så är det inte, inte för mig i alla fall. För mig är det rytmer, melodier och texter som fastnar ibland var och en för sig, ibland alla tillsammans. Jag har dock en förkärlek till visor och metal just för att de ofta är så melodiska och har ett djup i texterna. Vanlig kommersiell pop och dansband funkar dåligt för mig. Nödrim och dansanta toner är inte min kopp te alls.
Improvisationsjazz är något annat som jag inte riktigt förstår mig på/kan lyssna på. Det ger mig bara en stressad känsla i kroppen och det är inte vad jag är ute efter när det gäller musik.

Snart kommer jag att få lyssna på något av det bästa jag vet: nämligen bebisgurgel och bebisskratt. Få saker ger mig ett sådant rus och sådana lyckokänslor som det. O & W:s skratt smittar också men de börjar bli stora killar nu och det där hjärtliga oförställda skrattet hörs allt mer sällan, tyvärr. Varför är det så? Varför formas vi av samhället till att så ofta bli tråkiga och humorlösa? Till att passa in?