Piecez

Bästa vänner hör på något sätt till barndomen för mig. Min bästa vän alla kategorier och genom alla tider är Cissi, tyvärr har vi bara väldigt sporadisk kontakt via facebook nu för tiden. Vi förlorade varandra under gymnasietiden. Vi läste olika program, i olika städer, jag träffade sambon och ja plötsligt var ingenting sig likt mer. Men åren med henne vid min sida, för där var hon, alltid. Precis som jag var vid hennes. De åren kommer jag alltid att minnas med speciell glädje. Hon semestrade med oss, jag med hennes familj. Under de år då mamma bodde i Sthlm och mammas sambo jobbade nätter, då jag utvecklade panik inför att sova själv, fick jag sova hos dem. Vi lekte med våra marsvin och med våra barbies långt upp i åldrarna. Vi diskuterade killar hela nätterna och drev hennes mamma till halvt vansinne med vårt tjatter. Vi gick arm i arm hela dagarna i skolan och bara njöt av att vara tillsammans. Vi visste allt om varandra men tyckte om varandra ändå, trots alla brister.
På något sätt tror jag början på slutet var när hennes föräldrar skildes, hon förändrades och jag visste inte riktigt hur jag kunde stötta henne. Det har jag haft otroligt dåligt samvete för, att jag inte kunde stötta henne och försöka vända hennes tillvaro rätt igen. Men med åren har jag insett att det inte finns något jag kunde gort annorlunda, vi var barn och det var hennes föräldrars uppgift att sätta åt sidan sina egna problem och finnas där för sina barn. Något de tyvärr inte gjorde, den ena valde att påbörja en ny tillvaro med en ny person i sitt liv och den andra valde bitterheten och ilskan...

Om jag skulle försöka ge någon titeln min bästa vän idag så får jag vara fantasilös och tråkig nog att säga sambon. AV helt själviska orsaker, att han faktiskt på sitt speciella sätt visar mig varje dag hur mycket han tycker om mig trots att jag är rent hopplös ibland, trots att jag har humör som räcker för flera, trots min envishet och trots min velighet och krisbenägenhet så ser han något hos mig som betyder något för honom sm får honom att acceptera det som är jag och älska mig för den jag är. För mig är han den viktigaste beståndsdelen i mitt liv, han och barnen är de som får mig att vilja kliva upp på morgonen som får mig att orka ett steg längre, bara genom att finnas till. Jag kan leva utan honom men mitt liv är så mycket fattigare då för vi har liksom vuxit upp tillsammans. Sen jag var 16 och han var 22 har vi varit varandras fasta punkt i tillvaron och känslor må komma och gå men i det långa loppet är det ändå det man har bakom sig som spelar den viktigaste rollen.