Piecez

Bästa vänner hör på något sätt till barndomen för mig. Min bästa vän alla kategorier och genom alla tider är Cissi, tyvärr har vi bara väldigt sporadisk kontakt via facebook nu för tiden. Vi förlorade varandra under gymnasietiden. Vi läste olika program, i olika städer, jag träffade sambon och ja plötsligt var ingenting sig likt mer. Men åren med henne vid min sida, för där var hon, alltid. Precis som jag var vid hennes. De åren kommer jag alltid att minnas med speciell glädje. Hon semestrade med oss, jag med hennes familj. Under de år då mamma bodde i Sthlm och mammas sambo jobbade nätter, då jag utvecklade panik inför att sova själv, fick jag sova hos dem. Vi lekte med våra marsvin och med våra barbies långt upp i åldrarna. Vi diskuterade killar hela nätterna och drev hennes mamma till halvt vansinne med vårt tjatter. Vi gick arm i arm hela dagarna i skolan och bara njöt av att vara tillsammans. Vi visste allt om varandra men tyckte om varandra ändå, trots alla brister.
På något sätt tror jag början på slutet var när hennes föräldrar skildes, hon förändrades och jag visste inte riktigt hur jag kunde stötta henne. Det har jag haft otroligt dåligt samvete för, att jag inte kunde stötta henne och försöka vända hennes tillvaro rätt igen. Men med åren har jag insett att det inte finns något jag kunde gort annorlunda, vi var barn och det var hennes föräldrars uppgift att sätta åt sidan sina egna problem och finnas där för sina barn. Något de tyvärr inte gjorde, den ena valde att påbörja en ny tillvaro med en ny person i sitt liv och den andra valde bitterheten och ilskan...

Om jag skulle försöka ge någon titeln min bästa vän idag så får jag vara fantasilös och tråkig nog att säga sambon. AV helt själviska orsaker, att han faktiskt på sitt speciella sätt visar mig varje dag hur mycket han tycker om mig trots att jag är rent hopplös ibland, trots att jag har humör som räcker för flera, trots min envishet och trots min velighet och krisbenägenhet så ser han något hos mig som betyder något för honom sm får honom att acceptera det som är jag och älska mig för den jag är. För mig är han den viktigaste beståndsdelen i mitt liv, han och barnen är de som får mig att vilja kliva upp på morgonen som får mig att orka ett steg längre, bara genom att finnas till. Jag kan leva utan honom men mitt liv är så mycket fattigare då för vi har liksom vuxit upp tillsammans. Sen jag var 16 och han var 22 har vi varit varandras fasta punkt i tillvaron och känslor må komma och gå men i det långa loppet är det ändå det man har bakom sig som spelar den viktigaste rollen.

Hej hej!
Sophie heter jag och har nyligen överlevt min 30 årsdag, faktiskt helt friktionsfritt.



Inväntar nu nästa stora utmaning, nämligen att bli mamma för tredje gången. Det är nio år sedan sist så det är som att börja om helt från början. Att vara 30 och vänta barn är helt klart inte det samma som att vara 19 resp. 20 och göra det samma. Kroppen har förändrats och värderingar och funderingar duggar tätt.

Fundera är nämligen något jag är väldigt bra på och älta och analysera i det oändliga...

Jag lever tillsammans med min sambo C och våra killar O (10,5år) & W (snart 9) i en tegelvilla med skogen som närmsta granne i norra Småland.
För tillfället är jag sjukskriven pga svår foglossning men annars jobbar jag på det lokala äldreboendet (som så många andra i byn) trivs bra där eftersom jag trivs bra med gamla människor men planen är att söka något annat efter kommande mammaledighet. Vad återstår att se.

Jag har ett lugnt yttre men en orolig själ som får mig att bryta upp gång på gång, som får mig att vela och tveka och aldrig känna mig säker på något alls. Sambon och barnen är min trygga punkt i tillvaron och det som håller mig på marken. Efter att ha provat vingarna på egen hand ett år (04-05), och insett att jag klarar det bra men att det inte är roligt att ständigt känna sig halv och vara något på halvtid, så är vi tillbaka på banan stabilare än någonsin. Min familj är mitt allt och det jag är mest stolt över att ha åstadkommit i mitt liv!

Jag har ett par åkommor som påverkar mitt dagliga liv mer eller mindre mycket:

När jag var 12 så utvecklade jag familjär tremor (vilket även min mamma och min biologiske morfar lider av) detta visar sig genom att jag har skakningar i hela kroppen men främst i händerna (jag sover alltid med tungan mellan tänderna eftersom de skallrar annars). Det finns ingen lindring eller bot för detta för mig. Än så länge! Men försök (med gott resultat) pågår med elektroder i hjärnan o.s.v. detta känns långt borta för mig dock...

Det andra är att jag plötsligt för snart 3 år sedan fick hypotyroidos = underfunktion av sköldkörteln. Innan jag fick min diagnos så trodde jag på fullaste allvar att jag var på väg att gå under. Jag sov konstant och varje andetag var en plåga att genomföra, jag var deprimerad och fullständigt likgiltig. Som tur var fick jag hjälp när jag väl kom iväg till vårdcentralen, hjälp i form av en liten tablett med namnet Levaxin som kommer vara min livskamrat till den dag jag kolar.

Nej, nu får det vara bra för idag! Rörigt och hoppigt blev det men det blir väl bättre framöver förhoppningsvis.